Allt har sin början

Vi är alla bekanta med Krimkriget, som vi känner genom sången Det åländska kriget, på finska Oolannin sota. Sången får många att stanna upp och fundera på hur kriget riktigt fick sin början och vilka uttryck det tog sig i Finland. I dag går vi på utflykt i Sveaborg på samma ställen som helsingforsborna skräckslagna blickade mot från stranden mittemot, när den fransk-engelska flottan bombarderade fästningen i två dagars tid i mitten av 1800-talet. Vad gjorde Sveaborgs invånare då? Och hur många gånger har det hänt att man velat kontrollera koordinaterna för ett vrak eller barndomshemmet för en framstående person, men inte hittat dem någonstans. Hur är det om berättelsen om hur Axel Gallen-Kallelas enda målning på ett fartyg kom till blir bortglömd? Då gäller det att gå besök till John Nurminens Stiftelse igen.

I molnet och på servrar finns prov på vårt förflutna, omsorgsfullt arkiverade, så att de kan användas för bygget av vår framtid.

Samtidigt som vi letar efter information och stannar inför intressanta berättelser, har museer och andra väktare av vårt kulturarv använt avsevärt mycket tid och pengar på att digitalisera vårt lands fantastiska kulturarv. I molnet och på servrar finns prov på vårt förflutna, omsorgsfullt arkiverade, så att de kan användas för bygget av vår framtid. Forskarna är som hemma vid denna digitala skatt. Men S-C-H-J-E-R-F-B-E-C-K: vi vanliga medborgare måste fortfarande dra oss till minnes hur Helenes efternamn stavas, så att vi hittar information om konstnären i det ledande kommersiella sökprogrammet.

John Nurminens Stiftelse åtog sig denna utmaning år 2013, då vi började utveckla ett digitalt informations- och utställningskoncept. Vi samlade människor från Museiverket, Museiförbundet och spelbranschen samt finansiärer och proffs inom digital affärsverksamhet till Boistö. Uppdraget var att tillsammans identifiera exakt det problem som gruppen under stiftelsens ledning skulle börja lösa till konsumenternas och museibranschens gagn. John Nurminens Stiftelse hade med framgång använt samma verksamhetsmodell i projektet Tankerskydd, där alla intressentgrupper inom sjöfarten samlades kring samma bord. Stiftelsen ville nu dra nytta av lärdomarna av detta projekt. Som medlem i stiftelsens styrelse och ordförande för rådgivargruppen för den maritima kulturen var jag övertygad om att vi skulle hitta det första problemet och en lösning på det. På det här sättet påbörjade vi projektet Loki, och lyckades anlita Anna Herlin som ledare för det.

Den ursprungliga konceptet hade ett mycket snävt tidschema. Vi upptäckte emellertid att viktigare än tidschemat var att se till att den framtida tjänstens båda kunder, konsumenternas och museibranschens behov, hörs och tillgodoses. Vi gjorde kundenkäter för att samla kundkännedom och pröva vårt koncept i olika perspektiv. Det första kulturella och tekniska pilotprojektet blev färdigt sommaren 2014 och fick namnet Kulttuuriretki Suomenlinna. Med hjälp av tjänsten kunde besökare orientera i Sveaborgs kulturarvsobjekt, få inblickar i dess historia och kulturella särdrag, och även studera de lokala företagarnas utbud. Utan det goda samarbetet med Sveaborgs förvaltningsnämnd och Ehrensvärdsällskapet skulle den digitala tjänstens innehåll inte ha blivit lika intressant.

Samarbetet med olika aktörer, särskilt med de instanser som värnar om kulturarvet, har varit den bärande kraften i projektet Loki. Tillsammans kan vi bäst nå vårt mål, som är att det maritima kulturarvet blir enklare att nå och används i större utsträckning och på ett rikare sätt i vardagen. Till följd av detta insåg vi redan under Loki-projektets första år att det var nödvändigt att sikta på en serviceform som skapar förutsättningar att grunda ett socialt företag tillsammans med museibranschen. I John Nurminens Stiftelses projekt för skyddet av Östersjön hade vi upptäckt vilken kraft skalbarhet har, och vi hade för avsikt att utnyttja den också i Loki. Vi förstod klart att om vi lyckades hitta en lösning som fungerade inom den marina kulturen, var det absolut nödvändigt att lösningen också var skalbar så att den skulle fungera inom hela kulturarvsområdet. Det enda som behövdes då var en annan aktör, eftersom sådan verksamhet skulle föra stiftelsen alltför fjärran från dess syfte. Det började klarna för oss att ett socialt företag som grundades tillsammans med Finlands museiförbund skulle vara den klart bästa miljön för vårt projekt, när det var färdigt.

Fyra olika pilotprojekt senare har vi uppnått en grad av interaktion som tillåter oss att tryggt planera för framtiden. Vi har fått otroligt mycket pro bono-arbete av ledande proffs i olika områden. Helt avgörande var också det finansiella stödet av Jane och Aatos Erkkos stiftelse, Jenny och Antti Wihuris fond, Weisell-stiftelsen och Museiverket. Som ordförande för projektets styrgrupp vill jag tacka alla som medverkat som medlemmar i styrgruppen under årens lopp, och medlemmarna i ledningsgruppen som officiellt slutförde sitt arbete i början av 2020: Vesa Hongisto, Hanno Nevanlinna, Hanne Kettunen, Markku Löytönen, Per-Edvin Persson, Juho Lipsanen, Juha Nurminen, Samppa Vilkuna och naturligtvis Kimmo Levä, med vilken färden fortsätter i det nya bolagets styrelse. Jag har fått stor glädje av de visionära samtalen och av besluten som tvingat oss att tänka i konkreta termer. Jag tackar också mitt otroliga Loki-team: tillsammans gjorde vi det omöjliga möjligt.

Kulturarvet är ett värdefullt kapital som berättar varifrån vi kommer och vem vi är.

Vi har ifrågasatt, frågat, lärt oss och genomfört en hel del – smidigt och kostnadseffektivt. De som är vana vid att bygga stora digitala tjänster anser kanske att vår färd gått långsamt, men i efterhand kan man konstatera att farten varit just lagom. Det tar tid att lära sig nytt, och det gäller att dra lärdomar av försöken. Samtidigt har de båda kundbaserna gjort väldigt stora framsteg som användare av teknik, och besökarmängderna i museibranschen ökar tack vare de fantastiska utställningarna och Museikortet. Vi har haft för avsikt att lyssna på och förstå dessa aktörer. Omvärlden är under förändring, men innehållen finns kvar. Det gäller bara att kunna kombinera och utöka dem, och att bjuda ut dem till konsumenterna i lämplig form.

Kulturarvet är ett värdefullt kapital som berättar varifrån vi kommer och vem vi är. Både projektet Loki och tjänsten Digimuseo.fi som snart ska öppnas erbjuder människor möjlighet att själva bidra till framtidens kulturarv genom att dela sina egna kunskaper om och upplevelser av kulturmiljöerna och -objekten i vårt land. I dag är den nya tjänsten mer aktuell än vi kunde ana när projektet stod i sin linda eller när vi grundade företaget Yhteinen Perintö Oy. Hur viktigt är det inte att få njuta av vår egen kultur i skyddet av sitt eget hem när det inte är möjligt att nå museer eller kulturmiljöobjekt? I det här arbetet har vi haft som mål att erbjuda tjänsternas användare glädje och nya insikter, och vi har också själva fått uppleva dem. Nu är det dags att släppa taget och att bjuda in alla att njuta och utveckla, eftersom digitala tjänster aldrig är färdiga, inte ens det unika Digimuseo.fi.